Där var polisen som mitt i gatan stod

Efter ett möte idag på min skola, gick jag ut i den fantastiska solen, in i de 8 grader som värmde luften denna dag i Lund. Jag var glad och lite hoppig, sånt som en tidig vårdag kan utlösa. Jag körde iväg från skolan, svängde in på Svanegatan för att parkera, shoppa lite … vänta. Det står en man mitt i vägen och vinkar in mig på en sidogata. Jag nickar lydigt och svänger in på gatan där det står en radda med bilar. Aha, jag ska blåsa tänker jag. Whiskyn i går kväll kan väl knappast märkas nu längre?

Men ack nej. Visserligen får jag blåsa. Visserligen är resultatet negativt. Men jag åker på en helt annan blåsning – jag har tydligen kört i 41 km/t när det är 30. Ni som kan Lund: Ni vet hur fint vägen liksom rinner neråt under järnvägen på Svanegatan. Jag tror aldrig att jag har kört i 30 där (man kan väl inte få böter för tidigare fartsynder?), det bara känns så fel.

Nåväl. Den vänliga polisen säger att jag måste böta 2 400 kronor för detta. FAN, tänker jag, FAN. Men jag hittar på något snabbt i huvudet för att grämet ska försvinna, det går rätt bra.

MEN: Då upptäcker denna otroligt noggranna polis att bakpå mitt körkort finns ett villkor angivet. Villkoret är att jag måste ha glasögon när jag kör. Det har jag inte behövt på tio år, min syn har blivit mycket bättre än den var när jag tog körkort 1987. En annan, mycket arg polis kommer fram till mig och ger mig en moralpredikan om hur detta faktiskt är olovlig körning. Då blir jag lite rädd. Jag måste gå till ögonläkaren och få konstaterat att jag inte behöver glasögon så att att villkoret kan plockas bort från mitt körkort.

Hjälp. Känner jag mig dum? Känner jag mig mycket dum? Ja. Så in i …

Den trevliga poliskvinnan säger till sist till mig att “vi nöjer oss med en tillsägelse” och ger mig rabatt på mina böter! De sänks till bara 2 000! Wow, ren vinst det hela, alltså.

Fast SÅ dum är jag inte.

Andra bloggar om: hoppet, polisen, fartkontroll, 30-väg, Svanegatan

Mannen i bilen

Säkerligen har fler än jag förundrats över historien om mannen i bilen. Han som hittades i sin översnöade bil i fredags på en liten skogsväg norr om Umeå, utmärglad. Efter vad han själv säger har han levt i bilen två månader utan mat. Fast i snön, med snö som enda kost. Om man nu kan kalla det så.

En meter hög snö, enligt Aftonbladet, utanför bilen. Historien har blivit en världsnyhet, eftersom man brukar säga att man kan överleva högst 3-4 veckor utan mat. Detta gör fallet unikt, denna händelse “strax söder om Polcirkeln” som engelska “The Telegraph” skriver.

Umeå sjukhus vill inte kommentera händelsen mer än medicinskt och meddelar att mannen nu mår bättre fysiskt. Men handlaren i Sävar, en by nära platsen där man hittade bilen, berättar att mannen bott i sin bil sedan i höstas. Han var ensam, säger handlaren.

Jo. Det får en att fundera. Självklart över vad den här mannen hade varit med om, vilka omständigheter som ligger bakom. Tydligen hade han inte haft kontakt med sin familj på några år.

“Society”, skriven för och sjungen av Eddie Vedder till filmen

Jag kommer att tänka på filmen Into the Wild, som jag hoppas att ni har sett. Det är en gripande film som handlar om en ung människas sökande efter livets mening. FIlmen bygger på en sann historia vilket i sig ger filmen, regisserad av Sean Penn, ett mervärde.

Jag tänker på den filmen när jag läser om mannen i bilen. Fast det är förmodligen en helt annan historia.

Det är alltid en helt annan historia.

Andra bloggar om: Sävar, man i bil Umeå, Into the Wild, svält, snö

Att göra en Dylan-cover

I veckan lade Håkan Engström på Sydsvenskan ut en lista på Spotify med Dylan-covers. Jag har njutit sedan dess av att höra för mig kända låtar i nya tolkningar. Arlo Guthries “When The Ship Comes In” är fantastisk. Hans röst ligger relativt nära Dylans i dess melankoli men ger ändå en annan känsla, bland annat genom det enkla kompet.

Frankie Millers “Just Like Tom Thumb’s Blues” är en av Engströms egna favoriter och jag håller med om att den är bra.

Men det finns många andra intressanta tolkningar på listan. Och Spotify är suveränt när man nördar in sig på en låt och vill lyssna på olika varianter. Jag lyssnar på Sheryl Crow när hon sjunger “Missisippi“. Yes! Den sitter, har tempo, men lite släp i den sköna rösten. Arrangemanget är pampigt. Budskapet är “stayed in Missisippi way too long”, men hon är på väg. Läs om låten här (wikipedia).

Sedan lyssnar jag på Dylans egen version från skivan “Tell Tale Signs“. Här är det ett annat ljud i skällan (det finns flera inspelningar av låten med Dylan men lyssna på denna!). Detta är lågmält, “only one thing I did wrong, stayed in Missisippi way too long”, sjunger Dylan. Eftertankens kranka blekhet och ånger och sorg.

Man kan ställa den 20 år yngre Crow mot Dylan om man tycker sånt är kul. Man kan också fundera över kynne, man kan fundera över perspektiv. För det handlar ju lite om det.

Lyssna!
Andra bloggar om: Sheryl Crow, Bob Dylan, Missisippi, Spotify

Varmt i Umeå

“Vänta lite, strax kommer flygbussen”, säger den ivrige busschauffören jag pratar med när jag kommer till Umeås flygplats och snabbt, snabbt, vill komma hem till Julia som jag ska besöka. Min otålighet och rädsla för att stå och frysa gör att jag inte vill vänta på bussen. Men han säger stolt, denne till Sverige invandrade man: “När bussen kommer kostar det bara 40 kronor och det är Sveriges snabbaste flygbuss!” Jag har inte hjärta att göra annat än lyda.

Det är kallt, men inte alls så kallt som när jag var här för två år sedan då det var -17. Och på Ålidhem i kollektivet Grönan är det varmt. Både Julia och jag är trötta så först efter lite vila drar vi ner på stan.

Första stoppet är Bokcafé Pilgatan, favoritställe sedan förra besöket. Här är fikat billigt och gott, om än bara vegetariskt (vegetarianer och veganer har sitt Mecka här uppe!) och böckerna fint presenterade. Hit kommer författare på besök, här är det barnteater och utställningar. Åh, ett sådant i Dalby, det vore något!!

På kvällen går vi på teater, Apatiska för nybörjare av Jonas Hassen Khemiri. Khemiri har inspirerats av Gellert Tamas bok om de apatiska flyktingbarnen som kom för några år sedan. Pjäsen diskuterar på olika sätt vilka motiv som låg bakom handhavandet (eller icke-handhavandet) av de drabbade barnen. Bilden som tecknas är inte enkelspårig eller svartvit och allvar blandas med komik. Det är styrkan i pjäsen och också det patos Khemiri förmedlar. Det som är svagheten är det rent dramatiska i mitt tycke och ett väl pratigt manus, pjäsen hade vunnit på att bygga mer på undertext.

Det är kul att gå på teater i en annan stad. Folk ser annorlunda ut, det är slående hur icke-flotta alla är, mycket mindre självmedvetna i sina yttre gestalter. Teatern är fullsatt denna dag och det surras i foajén.

Lördag lånar vi bil från Julias vänner och kör till Vännäs!! Ja, varför just den orten? Olika skäl tar oss dit, jag är bland annat fascinerad av att detta tidigt var en järnvägsort. Idag är det en plats med många äldre invånare. Café Ljuslyktan är det enda som är igång och vi sitter där och tittar ut på folk som kör förbi på spark.

Affären tar man sig till på bästa sätt

Och vi pratar. Och vi samtalar. Och vi avhandlar. Vi är överens och ibland inte. Men det händer något i samtalet när vi sitter där och kollar ut över parkeringen utanför Coop. Ett samtal med framåt-före.

Den gamla vackra järnvägsstationen är inte längre i bruk. Men någon sköter om den ändå.

Vi besöker Baggböle, en vacker by med röda trähus och en vacker herrgård nära forsen som löper intill. Här är det stilla, och vitt, vitt, vitt.

Nere vid den nu frusna Baggböleforsen hör vi surrandet från snöscooters som stör den annars så påtagliga tystnaden. Det känns mycket exotiskt för en skåning.

Norrlands cowboys. Eller kanske cowgirls, vi hinner inte se efter.

Kväll i Umeå igen och vi ser en halvbra film efter att ha ätit en helkass kebab på Restaurang Tre kronor (gå inte dit om ni kommer till Umeå!). Filmen, The Descendants med George Clooney i huvudrollen, har fått delvis goda recensioner. Det känns dock lite gäspigt i biostolen och på vägen tillbaka till Grönan pratar Julia och jag mest om annat. Clooney är i och för sig bra, men historien känns lite ofokuserad och jag stör mig på ett ospänstigt manus och meningslös musik.

Att gå ut en strålande dag i Umeå som den vi hade igår, söndag, är en kick. Framför allt en ljuskick. Solen och snön hand i hand ger ett enormt ljusflöde och jag ångrar att jag inte hade en tanke på att ta med solglasögon. Det är en himla vacker och trevlig stad så här års med de gamla trähusen och den frusna älven som ligger där snällt och tyst. Vi går, åter till Pilgatan, äter, handlar böcker och annat och sedan är det snart dags för hemresa.

Det vackra A-huset, arkitektutbildningen, i trä i Umeå. Vid Umeälvens strand

Vid busshållplatsen berättar jag för Julia om den rolige busschauffören på flygplatsen som övertalade mig att vänta på flygbussen när jag anlände två dagar tidigare. När jag nu kliver på bussen som ska ta mig till flygplatsen för hemresa, så sitter han där. “Hej igen”, säger han. Han känner igen mig.

Julia kommenterar denna historia via sms, med ett “typiskt Norrland”. Ja, det har varit något personligt över många möten jag har haft där som gör att jag gillar stället. Folk är vänliga i mötet.

Och mötena, ja mötena är ju the shit. De värmer.

Många grafiska utsnitt i Umeå. Se gärna på fler bilder i FOTAT!

Andra bloggar om: Khemiri, Apatiska för nybörjare, flygbuss Umeå, Umeå, Bokcafé Pilgatan,

Historik, surdeg och Gerhard

Jag sätter mig vid datorn för att kolla upp en grej. Sittandes vid skärmen dyker en annan tanke upp – “kan man verkligen använda ordet utstudera som synonym till utarbeta som sjukgymnasten gjorde idag när han talade om yoga?”. Tänker jag. Och så —— Var blev den första tanken av? HJÄLP? Varför sitter jag här vid datorn egentligen , vad skulle jag kolla upp? Och under bråkdelen av en sekund, ja en millisekund, kommer tanken att jag ska kolla i historiken, att jag ju kan kolla i min hjärnhistorik.

Tänk om det var så? Att man kunde bläddra bakåt i hjärnan till det man tänkte innan? Så fruktansvärt många lappar jag hade sluppit skriva. Men jag kan också inse att det faktiskt finns något ibland försonande i att inte alltid minnas, och också, att det kan finnas skäl att vi glömmer.

Just nu är min hjärna seg, lite som en surdeg.

Min kollega Magnus skriver fint om surdegsbröd i Facebook och det är verkligen en ovanligt sympatisk trend som går genom landet nu, detta land som tidigare hade kanske Europas sämsta bröd. Nu hittar man gott surdegsbröd i nästan alla hålor (Dalby är ingen håla men vi har surdegsbageri).

Men jag bakar vårt eget. Sedan sommaren 2010 då jag fick en burk med en surdeg av Adam, har det bakats surdegsbröd på rågsikt här hemma. Rågmjölet samsas gärna med valnötter, fågelfrån, linfrön och lite kryddor. Det är ett bröd som mättar hunger och det är kul att ha ett bröd med historia (dock inte historik) till frukost.

Och Gerhard då? Jo, jag tänker på Gerhard Nordström! På Malmö konsthall visas fram till 26 februari en helt fantastisk utställning med tavlor av Nordström, tillsammans med Goyas “Krigets fasor”. Goyas bilder är intressanta, man kan se dem som snapshots från hans tid. Men ännu större är upplevelsen att se Gerhard Nordströms stora målningar. Hans svit “Sommaren” som är en rasande kommentar till massakern i Song My 1968, är djupt skakande.

Andra bilder som visas är bland annat: En fantastisk tavla av en trasig vägbro, en av ett trasigt badkar. Fenomenalt faktiskt. Men de som kommer mig närmast, kanske, är jordmålningarna, av lera och fält. Herregud, det enkla blir så vackert, den gråa leriga slätten det sköna. Det är lite Kieferstämning över det, men inte så dystert.

Utsnitt ur dagens bild. Ny-ström med Kiefer? Whaddevver.

Nordström visar, bland annat, på möjligheten att i det omkring oss, i vardagen, till och med i det fula, finna det vackra. För att citera Håkan Larsson, familjerådgivare i Lund som uttalar sig i en artikel i dag i Sydsvenskan: “Vår koncentration på det lilla runt omkring oss har minskat i takt med att det stora där ute lyser och blinkar mer.” Så är det allt. Tillbaka till den lilla, nära världen.

Missa inte utställningen!!

Tanken då? Den som kom före i tankehistoriken? Ja, en halvtimme senare så kommer den till mig och jag skrattar över hur märkligt våra hjärnor fungerar. De är bra mycket intressantare än datorer. Väl?

Andra bloggar om: Historik, surdeg, Gerhard Nordström, tid, Kiefer

Pojken med cykeln

Filmen som jag väntat att se för att få med mig Mats, gör mig märkligt besviken. Det tränger inte in, djupnar inte inom mig. Det handlar om den av många recensenter rosade “Pojken med cykeln” av belgiska bröderna Dardenne.

Berättelsen om den övergivne Cyril, väl spelad, men inte mästerligt, av Thomas Doret, är tragisk. Pappan har lämnat honom på ett barnhem och där bor han i väntan på att pappa ska hämta honom. Vilket han inte gör. Sonens cykel har han sålt för att få kontanter. Sveket är mångdubbelt.

Samantha, en damfrisörska med hjärta, tar sig an Cyril och blir hans fosterförälder. Hon gestaltas rätt opersonligt och jag får inget grepp om vare sig hennes person eller drivkrafter i det hon tar sig an. Hon hjälper Cyril till ett möte med fadern, ett möte som blir en fruktansvärd besvikelse för pojken. Hans skam efter mötet är nog det som gör starkast intryck på mig i filmen.

Faderns del i det hela förblir oklar och skugglik, och allt det oklara i filmen hade fungerat bättre med ett mer inträngande porträtt av pojken. Jag vet inte, något saknas.

Att några takter från Beethovens Kejsarkonsert läggs in vid några olika tillfällen som någon sorts markörer lyfter inte berättandet i mitt tycke. Stycket är för bekant, för disparat mot berättelsen för att fungera väl som accent eller inlägg. Nej, då lyssnar jag hellre på själva stycket med Glenn Gould, den fantasiske pianisten.

 

DN, Svd, GP

Andra bloggar om: Pojken med cykeln, Glenn Gould, Kejsarkonserten, Beethoven

Imperfekt

Jahaja. Ännu en bok utläst! Och jag gillar den bättre än den förra, “Freedom“.

Tom Rachmans bok “The Imperfectionists” kallas för en roman. Men den kan också ses som noveller sammanlänkade av en ramberättelse, där dock de ingående berättelserna hakar i varandra. Boken har blivit mycket rosad och det med rätta. Den finns i pocket på svenska.

Det hela utspelar sig på en engelskspråkig tidning i Rom (Rachman själv har jobbat på AP i Rom) och det är ett dussintal personer, mestadels anställda på tidningen, vars liv vi får kika in i genom deras berättelser. Det är stundtals mycket rörande, roligt och välskrivet. Men jag blir emellanåt frustrerad av de kortfattade bekantskaperna och tycker att det också gör något med djupet i boken.

Fast jag blir också berörd. Det är något så sorgset över det hela. Många, ja de flesta karaktärerna, är ensamma och rätt hjälplösa. Detta beskrivs med värme och inkännande. Oliver Ott som bara trivs med sin hund Schopenhauer,  Ruby Zaga som tar in på hotell varje nyår för att slippa ensamheten i lägenheten, ja ensamheten går svart genom boken.

I kölvattnet finns glädjen. Akvarell, blyerts på papper från Toscana

Trots detta är det en bok som på något sätt gör en glad. Tidningsvärlden beskrivs med insiderkunskap och mycket av det som handlar om medievärldens förändring under de senaste decennierna berörs i boken på både ett rättvisande (tror jag) och dråpligt sätt. Och trots att personerna lever “imperfekta” liv, med sina imperfekta personligheter, så är de ju just därför bitvis mycket trovärdiga. Detta är en bok att läsa i ett svep, eftersom den ena berättelsen tar i den andra. En lång tågresa funkar nog – boken är spaciösa 270 sidor på engelska.

DN, Expressen, Svd

Andra bloggar om: The Imperfectionists, De imperfekta, Tom Rachman, novell, roman, Freedom