Namnet

I vårens tid och mitt livs uppvaknande vad gäller identifieringen av naturens olika särarter, kommer det för mig hur många av våra efternamn som är naturorienterade: Al, Aspenström, Boklund, Björkkvist, Berglund, Cederlöv, Ekman, Fågelberg, Hasselkvist, Hägglund, Isberg, Källman, Lindberg, Myrberg, NYGREN, Pil, Rosenlund, Sandberg, Tallgren, Uvesson, Vik, Åberg, Äppelkvist, Ölund. Och så vidare. Med olika stavningar, blandade efterled, i mångfald.

 

Mitt eget efternamn som enligt Kindo är nummer 120 i vanlighet i Sverige, och som 7280 andra delar med mig, hör till denna grupp. Nygren hör till de namn som blev vanliga på 1800-talet när det blev mode för den framväxande medelklassen att ta sig efternamn. Långt in på detta sekel var det främst adel, präster och borgare som hade ärftliga efternamn fast även hantverkare och andra personer som inte tillhörde allmogen kunde ha efternamn. Och så hade vi de kända soldatnamnen förstås.

Att heta Nygren är alltså inte helt ovanligt. Att heta Eva i förnamn är tyvärr heller inte ovanligt. Vad göra? Som ung flicka hade jag av någon anledning för mig att jag varken var tuff eller söt. Däremot var jag fräknig. Inom mig fanns en övertygelse att man faktiskt kunde vara både fräknig och söt. När jag stötte på en Pernilla som var både fräknig, söt och tuff, fick jag för mig att – hade jag bara hetat Pernilla så hade jag varit som hon. Jag minns min längtan efter hennes namn. Som skulle ge mig hennes egenskaper. Magin i namnet.  

Om inte mitt jag idag hade varit så förknippat inom mig med det namn jag har nu (fast mitt efternamn som ogift känns faktiskt lika mycket som mitt namn, trots att det har gått 27 år, halva mitt liv, sedan jag bytte) så hade jag ändrat till något helt annat namn.

Vilket? JAHAJA från Dalby. Vad annars? 

Andra bloggar om: Efternamn, naturen, Nygren, JAHAJA, namnmagi

Annons
Detta inlägg publicerades i Övrigt. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Namnet

  1. Lizette skriver:

    ja, det är otroligt vilken påverkan namn har. Själv avskydde jag mitt namn ända upp i övre tonåren och såg jämt till att ha ett annat till hands… Numera kan jag inte tänka mig något annat namn på mig själv – inte ens som gift kan jag riktigt ta till mig makens familjenamn. Det har ingen magi alls, för mig alltså.

  2. Pingback: ”Hur har du det med Wagner?” | Jahaja

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s