Jahaja.se

Jahaja. Du har funnits i mitt liv i snart sju år. Sju år!

Nu är det dags för Jahaja att samlas under ett tak, Jahaja.se. Den nya hemsidan har jag fått fin hjälp med av Ola Gunnarsson som lyhört och med både smak och takt, styrt Jahaja-sidan till sin nya form. Tack för det, Ola!

På Jahaja.se finns Målat, Fotat och Bloggat. Det finns också ett arkiv för tidigare skrivna bok- och filmrecensioner (Sett & läst arkiv). Jag hoppas att du kommer att gilla den nya formen och att du tittar in på Jahaja.se.

Skärmavbild 2013-07-15 kl. 20.07.37

Andra bloggar om: ,

Annonser
Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Ålen på Kallis

På väg nedför den gamla trätrappan på Kallis i Malmö ser jag, just när jag ska sätta i foten i vattnet, en lång slingrande orm. Den är tjock, brungrå och riktigt, riktigt rälig. Öööh, säger jag, en orm. Några tjejer som hänger ner över kanten på träsoldäcket lugnar mig. Anä, det är ingen orm, det är en ål säger de. Ormen blir aningen mindre rälig av detta besked, slingrar sig bort från min närhet och jag säger till tjejerna (alla pratar med alla på Kallis) att jag ska låtsas att jag aldrig såg den.

BildDen gör dock intryck på mig. Detta långa slingrande djur. När jag läser om ålens märkliga livsstil, ja så kan man väl säga också om en ål, så blir jag förundrad. De föds och leker och dör i Sargassohavet, tar sig sedan till Europa, till kusterna här. De tar sig vidare till sjöar och älvar.

Sargassohavet? Varför just där? Det måste vara något specifikt i den miljön som passar ålen, något unikt. Plankton, läser jag i en artikel.  Och sedan: ”De nyfödda ålarna har ett knep för att snabbare korsa Nordatlanten och nå våra breddgrader: de simmar först västerut och liftar sedan med Golfströmmen som ger dem draghjälp över havet.”

Wow, oh wow, vad naturen är bäst. Läs artikeln jag länkar till, den är spännande.

Detta åla-ogille utspelade sig alltså på Kallis, en av de soliga dagarna i den gångna veckan. Platsen minns jag från min barndom. Jag fick följa med mamma dit. Det var också ett o-gille. Att med naken mamma, själv naken, tvingas bada med en massa andra nakna, urgamla (i mina ögon) tanter, det var en ren plåga. Inga andra barn var där. I varje fall minns jag det så.

Därför är det skönt att bli av med den negativa bilden av Ribersborgs kallbadhus när jag går dit med min egen dotter. En vuxen dotter.

Stämningen är mycket speciell. Det är avspänt, familjärt och kollektivt men inte påträngande. Som sensuell upplevelse är det oslagbart att bada utan badkläder. Som social miljö är Kallis vänlig och inbjudande.

Det enda man kan klaga på är priset. 55 kr kostar det vilket gör att många blir exkluderade. Å andra sidan, väljer man att semestra i Malmö så kan det vara värt det!

På väg till bilen går vi förbi en dansförening som uppträder på Ribban denna soliga seneftermiddag. Många glada människor i olika åldrar dansar förbi, en schottis. Så många roliga saker man kan göra som människa tänker jag. Undrar vad ålen har för kul i sitt liv? Kanske mer än vi tror!

Andra bloggar om: , , , , , ,

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Man ångrar aldrig ett bad

Vi var och badade. Någon hade svårt att våga sig i, greps av badkrukedjävulen. Gå i, sa en Johan. Man ångrar aldrig ett bad, tillade han.

Mycket bra sagt. Det är sällan man ångrar det man gjort, i varje fall det som skänker njutning. Däremot ångrar man ofta det man inte gjort. För att göra det vi njuter av är väl en del av grejen. Att ta vara på vår stund på jorden.

DSC_2289Men vi gör det på olika sätt. För några veckor sedan fanns det i Sydsvenskan en intresseväckande artikel om en man som anser sig vara introvert. Han menar att det länge varit ”ute” att vara inåtvänd.

Faktum är att jag har tänkt på detta en hel del i mitt jobb där jag rätt mycket har arbetat med mycket blyga människor. Det finns en väldigt låg tolerans för blyghet, ja, så till den milda grad att man ofta kallar rätt normal känslighet för många och kortvariga sociala kontakter för onormal, eller för social fobi.

Många av oss trivs inte på fester där man lätt och ledigt ska kunna raljera, vara glad och lättsam. Snabb. Många trivs bättre ensamma eller med bara en person som sällskap i taget. Det är inte sjukligt.

Jag tänker att det kanske har att göra med urbaniseringen, detta häringa. Att när alla bor i städerna så blir tempot högre, kraven på att snabbt kunna skapa kontakter större och också förmågan att acceptera att man har många bekanta men kanske inga vänner?

Vad vet jag? Man kan ju spekulera. Jag tycker i alla fall att resonemanget i artikeln är intressant. Jag vet att många undviker stora partaj för att de är blyga, eller vad man nu vill kalla det. Men det är inte accepterat att säga det. Man SKA tycka att det är roligt med fest.

Själv föredrar jag ett bad framför en fest. Any day. Gärna i trevligt sällskap dock. Så krumilurigt är det.

Andra bloggar om: , , , ,

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Norrlandsguld

En massa fördomar, förenklingar och grova generaliseringar försvinner när man ser sig om i världen. Kanske är det den stora glädjen med att resa? Det är befriande att bli av med fördomar. Jomen visst, som de säger i Umeå.

Jag om Norrland till för inte länge sedan: Kallt, skog. Långt bort. Tråkigt. Jag om Norrland nu: Det inte längre Norrland utan alla de enskilda upplevelser jag har haft i den nordliga delen av landet. Geografin blir detaljrik.

Örnsköldsvik ger ett välmående intryck när vi kommer första dagen i juli. Det är rätt gott om turister och glasskiosken nere i hamnen har lång kö. Mats som har varit har förut visar mig universitetsbiblioteket som är strålande fint. Det är ett lokalt campus för Umeå universitet. Det syns att man även här har börjat fatta vikten av vackra lärmiljöer. Biblioteket vetter ut mot vattnet. Bara det!

DSC_2287

Lutande tornet i Ö-vik. Anä. Det är kameran som ställer till det!

Sedan så kör vi utmed Höga kusten. Det är så enormt vackert, och jag kan bara säga: res dit! Se Bönhamn, till exempel! Här finns också Nordingrå kyrka för er som vill se ett välplacerat Guds hus.

Under dagarna i Umeå, som är vårt slutmål, firas det födelsedagar och det fikas en massa på trevliga Bibliotekscaféet. Men en dag gör vi en utflykt utmed Vindelälven.

Mats har en kollega som kommer byn Vindeln, vid älven med samma namn i sig. Det är jag tacksam för. För hon har gjort Mats intresserad av att komma dit. Färden utmed älven är mycket starkt gripande, ja, jag kan inte säga det annorlunda. Det är så skönt, skönt med vattnet, slättlandet utmed vattnet (nästan som utmed Nilen) och vi ser fantastiska björkar

DSC_2318och så sist men inte minst, ser vi S:t Mickaels kapell. Detta är en sällsynt imponerande syn, där den ligger utmed vägen. Dörren är olåst så vi kan se den även inifrån. Men mest fantastiskt är det att se den ligga där, under en himmel som vi måste konstatera är bra mycket blåare än i Skåne. Det är något med luften. Den är renare.

DSC_2349Men björken på kyrkogården! Varför står det inget om den i någon text om kyrkan? Har ni någonsin sett en sådan? Inte vi i varje fall, och vi är ändå stora björkentusiaster!

DSC_2328När vi återkommer till Umeå efter vår runda utmed älven ser vi en cyklist komma farande. Hon har huckle, snickarbyxor och en murarskjorta. På styret hänger en urtvättad bibliotekstygkasse. ”Typisk Umeåbo”, säger vi. Kanske är vår bild av stan och dess invånare fortfarande rätt grov i konturerna. Men den kommer nog bli mer och mer förfinad, med tanke på våra nuvarande kontakter med staden. Det ser jag fram emot.

Andra bloggar om: , , ,

Publicerat i Resor, Uncategorized | 1 kommentar

Urbanisering och globalisering

Varför ska de flesta bo i stan, i samma stad, helst? När man reser runt i Sverige så slås man av hur många fina småstäder det finns. Vi har på vår resa till Umeå alldeles nyligen besökt flera. Söderhamn, Härnösand och Örnsköldsvik. Alla utmed E4:an på väg mot Umeå.

Söderhamn är en söt, ja riktigt fin liten stad med torg, rådhus, massor med restauranger, flera hotell. Men så dött! Receptionisten på stadshotellet där vi bor säger med viss sorg i rösten att man utlokaliserat myndigheter till Söderhamn, bland annat PPM,  men att sedan ”ville ju folk ändå inte välja hur de pensionssparade så det behövdes inte så mycket folk”. Och så fanns Ericsson där. Men lade ner.

DSC_2236

Vackert Söderhamn

DSC_2239

… men ack, så dött!

En annan fin stad är Härnösand. Också vacker med mycket vatten som rör sig, blänker. Här har man gjort den numera så vanliga missen att man lagt ett enormt köpcentrum strax utanför stadskärnan. Effekten har blivit samma som i många andra städer att innerstan är full av stängda butikslokaler och det som varit ett naturligt ställe för handel är i stort övergivet.

DSC_2254Härnösand har ett rådhus med pretention, verkligen. Kolla! Värsta Vita huset, eller? Vad tänkte man när man byggde det, anade man att x år senare så skulle byggnaden verka nästan löjligt stor och imposant i förhållande till stadens status och betydelse?

DSC_2253Vi rullar vidare. Med hjälp av Google som vi är arga på men ändå ständigt nyttjar, hittar vi Bo på lantgård, närmare bestämt en lantgård ”bara fyra km från E4:an”. När vi kört de få kilometerna hamnar vi i byn Viksäter som utgörs av tre gårdar. Där ska vi bo hos Anki och Gunnar som har mjölkkor. Anki tar med oss upp till gästvåningen där vi för 400 kr ska sova och äta frukost.

DSC_2266Vårt rum är helt dekorerat med afrikanska ting, trästatyer och lakan och filtar (se bilder). Flugorna surrar utanför rummet, korna vankar tungjuvrade utanför. Katten smyger runt på fältet utanför och det är så stilla så stilla. Och så ljust, så ljust.

DSC_2268Rummet har två stora fönster. Vi rullar ned tunna rullgardiner men dessa till trots vaknar jag kl 03 av att rummet är helt upplyst! Som dagsljus!

När vi säger adjö på morgonen frågar jag Gunnar hur det kommer sig att de har en påse med israeliskt mjölkpulver på köksbordet. ”Där var vi på besök en gång”, berättar han. Och varför så mycket afrikanskt i sovrummet då? ”Där har vi varit två gånger”, berättar Gunnar. Och så får vi veta: De har två adopterade indiska barn. Flickan, född 1981, åkte till Israel för att jobba på kibbutz. Där träffade hon en sydafrikansk kille. Därav besöken till dessa två länder.

Dessa två ska nu ta över gården i Viksäter. Tala om resor, tala om globalisering. På en gång blir liksom världen både större och mindre. Jag googlar mig fram till ett boende som jag förmodligen inte annars hade hittat, världen liksom krymper, kommer närmre. De unga två, en till Sverige kommen från annan kontinent, träffas i tredje (fjärde?) land, och återkommer till hennes hemland, till gården som hennes fars familj haft i nio generationer.

Lilla Viksäter ställt mot Stockholm där vi också varit på denna resa, där varje gräsplätt på Söder där vi bor, där varje krog, är fylld med folk en vacker sommarkväll. Söderhamn eller Härnösand, småstaden, ställd mot Stockholm, en stad med resurs för så många mot en stad överfull med nästan löjliga priser på bostäderna. Urbanisering sucks!

Jag tycker man borde vidta åtgärder, politiska, för att göra glesbygden mer attraktiv att bo i. Härnösand och de andra städerna jag har nämnt är ju självklart inte de som har det svårast, det är ju norrländska inlandet. Men tänk på alla reportage och nyheter vi får ta del av som på olika sätt speglar avfolkningen av landsbygd och även många småstäder. Miljöer som byggts upp med omsorg och förhoppningar, en gång säkerligen också med goda förutsättningar. Sedan försvinner ett bruk, eller en industri, arbetstillfällena minskar. De unga försvinner. Kvar blir de gamla. Eller de som inte kan sälja sina hus.

Lägre skatt för de som bosätter sig under låt säga minst fem år i en glesbygdstrakt och arbetar där. Jo, det måste finnas jobb, det fattar jag. Men kanske kan det bli attraktivare att etablera större verksamheter på sådana ställen om man skapar ekonomiska incitament som gör det mer attraktivt.

Kanske är jag naiv. Men jag gillar inte urbaniseringens effekter i vårt långa avlånga land, snart nästintill avfolkat i den övre halvan.

Globaliseringen är självklart inte bara av godo. Men historien om den indiska adoptivflickan och hennes sydafrikanske man i Viksäter utanför Ullånger, den är en positiv historia om människor som vågar röra sig. Och rörelse är bra.

Några dagar är vi i Umeå och därikring. Mer om det nästa gång! Vi rör oss sedan neråt igen. Till vårt knökade, så vackra, Skåne.

Andra bloggar om: , , , , ,

Publicerat i Resor | 4 kommentarer

Akrobaten i Gudhjem

Efter en promenad mellan Sandvig och Gudhjem på Bornholm, nästan två mil i kuperad terräng utmed kusten, skulle vi ta bussen tillbaka. I kvällssolen vid busshållplatsen, satt en ung flicka på marken. Hon tog av skor och strumpor och vickade på fötterna.

Plötsligt reser hon sig och och svingar sig upp på händer. Förbluffade frågar vi henne om hon är akrobat. Jag är cirkusartist, säger hon.

DSC_2117Vi är imponerade och applåderar. Hon visar ytterligare några konster. Hon har en gympalärare från Lund visar det sig. Vi skapar kontakt där vid busshållplatsen.

DSC_2118Att gå mellan norra spetsen på Bornholm och dess vackra östliga punkt med det vackra namnet Gudhjem, det är en stor upplevelse. Det känns i både själ, ögon och ben. Rekommenderas!

Vi bor utmärkt på Pension Langebjerg i Sandvig, en tjugo minuters promenad från färjeläget i Allinge. Det är hemtrevligt, med utmärkt frukost och en vacker trädgård. Värdinnan är trevlig och ger goda tips.

Bland annat tipsar hon om att vi ska gå ut på till det som heter Hammaren och titta på de spännande klippformationerna.

DSC_2129Det är imponerande, mycket vilt och väl värt promenaden.

På vägen dit fastnar jag framför ett fint hus. Spännande fönster.

DSC_2124Ägaren tittar ut genom ett annat fönster och börjar snacka. Han har jobbat med skodesign i Portugal i många år men har nu dragit sig tillbaka till sin barndoms ö. Han berättar om granittillverkningen på Bornholm som var en stor industri fram till 70-talet. Själv roar han sig med att bygga på sin veranda.

Under tio år har han varit ansvarig för det fina Høst-museet i Gudhjem som vi såg förra gången vi var här. Det måste vara en bra karl.

På väg till Simrishamn för att ta färjan över till Bornholm har vi också besökt vårt kära Haväng, ja, allas vårt Haväng, ett paradis på jorden. Åk dit, var med om poesin i naturen. Hav möter äng här. Vatten möter mark. Här finns Gud om hen finns. Kanske är Haväng Guds hem.

DSC_2098

Andra bloggar om: , , , ,

Publicerat i I terrängen, Konst och kultur, Uncategorized | 2 kommentarer

Jag har aldrig blivit så kränkt och Liknelseboken

I sommarsolen går jag och skjuter runt vår gräsklippare över den taniga och torra gräsmattan. Jag gillar det görat.

Runt mitt barndomshem fanns en stor gräsmatta. Den skulle ofta klippas och jag skulle ibland hjälpa till. Det var inte så kul när man var tvungen.

Mamma tjatade på mig en gång. Nu fick jag faktiskt klippa gräset. Ingen annan hade tid. Eller så hade de flytt fältet. Vad vet jag. Jag ville inte. Skyllde förmodligen på hösnuvan, den var användbar ibland. Men mamma stod på sig. Sa till sist att jag skulle få en belöning när jag var färdig.

DSC_2076

”Regression” i akryl mest.

Vad? Jag ville veta. Var det värt det. Du får se, sa mamma. Du kommer inte bli besviken.

Under den dryga klippningen av den enorma gräsmattan (det kändes så, och den var nog fem gånger större än den vi har nu) fantiserade jag om vad jag skulle få. Pengar? Det var det jag ville ha. För att köpa vad jag ville. Pengarna växte liksom inom mig, summan blev större och större under tiden jag klippte. Svetten rann.

Det var tungt. Jag var rätt ostark. Inte så gammal. Kanske 8-10 år. Äntligen var jag färdig och gick för att hämta min lön.

Vad fick jag? En glaspinne. En JÄVLA glasspinne!!!!! Jag har aldrig blivit så kränkt.

Något annat som gör mig besviken är att läsa en bok med höga förväntningar, av en författare jag högaktar – och känna att den inte håller måttet. Mitt mått.

Så har det varit för mig med Liknelseboken. PO Enquist är en författare jag haft flera stora läsupplevelser med, inte minst ”Livläkarens besök” som gjorde ett mycket starkt intryck på mig men också den självbiografiska ”Ett annat liv” som jag avslutade innan jag påbörjade ”Liknelseboken”. Denna den senaste boken kallas kärleksroman men har väldigt mycket självbiografiska inslag i bemärkelsen att den bygger på händelser i Enquists liv. Jag tror att det är ett misstag att inte läsa ”Ett annat liv” först.

Trots att jag gjort detta är jag besviken. Jag tycker att den skissande, ibland väl fragmentariska stil som Enquist ofta formulerar, här känns sökt och evenuellt otillräckligt genomarbetad. Fastän jag faktiskt läser om boken i delar så har jag ändå en känsla av att jag inte fått grepp om den. Blivit lite lurad. Som med glassen.

Jag hänger ofta inte med. Vad är liknelser och vad inte? Och jag börjar plötsligt fundera över den händelse som boken mycket kretsar kring, nämligen den unge Enquists möte med den 51-åriga kvinnan på ett furugolv i Larssongården, är den sann eller påhittad? Ja, spelar det någon roll, säger ni kanske? Jo, jag tycker det. Det stör mig att detta kallas en självbiografisk roman men jag tvivlar ändå på att just den händelsen är sann.

Och vad beror det på? Jo, för om den är sann kan jag tycka att det inte är snyggt att Enquist exponerar den som han gör då kvinnan bett honom att aldrig berätta om den. Är det inte en sann historia, ja, då är det ju inte en självbiografisk roman. Jag blir mest irriterad.

Sedan är det mycket snack om döende vänner. De blir till en hop som oroar Enquist med sitt eviga döende. De försvinner, en och en, skriver han, rätt känslokallt och reducerande, tycker jag.

Han gör mig lite besviken den här gången. Jag funderar också mycket över de övervägande positiva recensionerna (även om fler än jag tycker att stilen kan bli lite jobbig). Är det svårt för en recensent att tycka en sådan gigants bok inte är bra? Jag tror det.
Andra bloggar om: , , , , ,

Publicerat i Allmänt filosofiskt, Konst och kultur | 7 kommentarer

Jag kallar mig vuxen

Känner ni till Bonderup? Inte? Önneslöv, då? Inte det heller? Synd. Vackra platser båda två, belägna nära Dalby. Dit omkring kör Mats ibland så här års. Han vattnar och han rensar. För han hyr mark av bonden nedanför möllan. Odlar.

Ibland följer jag med. Jag går mellan de minimala byarna, en promenad på kanske 30-40 minuter fram och tillbaks. Vyn över landskapet är fantastisk.

Bild 4Ofta lyssnar jag på något i min telefon. Gärna Filosofiska rummet. Nu senast lyssnade jag på ”Vad är en vuxen?”, ett samtal skickligt lett av Lars Mogensen, med Sigrid Combüchen, filosofiska praktikern Tulsa Jansson och gymnasieeleverna Joy Mbatha och Lo Owman Foster.

Man diskuterar lite trevande kring begreppet vuxen. Jag får många intressanta tankar med mig. En av de unga låter mycket vuxen, fast på ett barnsligt sätt. En av de äldre hävdar att hon är barnslig men har mycket genomtänkta reflektioner baserade på erfarenhet. Det gör inget, man fastnar inte i semantik i det här samtalet, det böljar på och ger mig tankestoff.

En av tankarna är förstås hur jag själv ställer mig till begreppet. Jag tänker allt på mig själv som vuxen, har länge gjort det. Det handlar säkert om en känsla av att vara min egen, att inte förlita mig på andra för avgörande beslut. Det vore rätt tragiskt om det vore annorlunda, snart 61 år efter jag påbörjade min stund på jorden.

Bild 1Att använda barnslighet som begrepp för nyfikenheten inom en, spontaniteten, ja livsglädjen i stort, går väl an.

Fast mycket av det som kallas barnsligt är inte enbart barnets egenskaper. Det är det djupt mänskliga, det som får oss att gå vidare mot nya utmaningar. Skillnaden är kanske att erfarenheten gör oss försiktigare, mer benägna att fega. Det kan gå åt pipan.

Och trots det så drar vi på. Fick ett mail igår från Pia F som jag hade rekommenderat programmet om vad som är en vuxen: ”Åh ska absolut kolla upp det där … Jag tog ett krumelurpiller när jag var liten som gjorde att jag inte blev stor. Jag blev bara lång.” Underbart, från denna fotomodellånga roliga kvinna som med sin humor och rakhet i kontakten verkligen visar att hon behållit det bästa av barnet i sig.

Så kan vi leva och vara. Plocka med oss och bevara det goda från de perioder vi tar oss igenom.  Lära oss men inte bli förminskade av feghet och försiktighet. Vara öppna utåt, bakåt, framåt. Växande vuxna.

Andra bloggar om: , , ,

Publicerat i Allmänt filosofiskt | 1 kommentar

”Hur har du det med Wagner?”

I förra bloggposten skrev jag om Trollflöjten på Malmö Opera. Torbjörn i Umeå som jag aldrig träffat men som jag ändå utvecklat en relation till via bloggen, skriver i en kommentar om sina operaupplevelser och avslutar med att fråga: ”Hur har du det med Wagner?”. Och jag svarar hur jag har det med Wagner, eller snarare inte.

Det är härligt att man kan uppnå en sådan kontakt även om den bara sker i cyberspace. Jag har fått andra sådana kontakter och de upphör aldrig att förundra mig. De är nog för att jag ska fortsätta skriva.

Bild

”Förflutenhetens landskap” är gjord med akryl, bibelpapper och akvarell.

Något som jag ofta har tagit upp i mina poster är ord. Ja, det kan vara namn. Det kan vara retro-ord, det kan vara hen. Det kan också vara ordet kulturtant eller tant.

Förra helgen satt vi hos min bror och diskuterade ordet. Det blev ett klargörande samtal. Det visade sig att fler medelålders kvinnor än jag känner sig stötta av benämningen tant.

Jag försökte förstå varför jag själv reagerar så starkt på ordet. Diskussionen vindlade fram och tillbaka. Till sist kom någon med tanken (Mats säger att det var han) att man som kvinna då känner sig avsexualiserad. Det är liksom kört med den sexuella njutningen, ja, både i praktik och teori. Man är inte med i den världen längre.

Och så är det nog för mig. Jag känner mig reducerad av ordet. Tänker att om någon kallar mig tant så är jag ”bara” gammal i hens ögon.

Kulturtant. Även det ordet känns förminskande. Kanske på ett ännu värre sätt. Man håller bara på med kultur. Inget sex, ingen kropp, inget tjohoåhej. Man är liksom en höjd-över-allt-världsligt-varelse. Trist.

Vad vill jag då kallas? Varför inte kvinna? Kvinna anger mitt kön. Ofta är det viktigt. Men person är fint. Jag är en trevlig person. Jag är, om åldersdefinition behövs, en medelålders (kolla länken om ni inte tror mig) kvinna. Men framför allt: en människa, ständigt i mina bästa år.

Andra bloggar om: , , , ,

Publicerat i Övrigt | 2 kommentarer

Nattens drottning var nattens drottning!

Malmö. Min barndoms Malmö. Något av det mest nostalgiska i mig väcks av besök på det som idag kallas Malmö Opera, förr, Malmö stadsteater. Fontänen framför, Thaliastatyn i foajén, de underbara lamporna, klädseln på stolarna, träinredningen, ja allt fyller mig med stor och barnslig förtjusning.

Att höra Trollflöjten där,  på några av teaterns bästa platser, kostar en slant men det är mycket värt att sitta nära scenen. Den uppsättning som ges nu med sista föreställningen imorgon var väl värd att betala för även om kritikerna varit just, kritiska (HD, SvD, Sydsvenskan). Kritiken handlar bland annat om att operan sjungs på tyska. Jag håller helt med. Det är rätt onödigt. Dessutom är flera av sångarna inga hejare på tyska vilket hörs i de rätt många, långa, talade partierna.

Men. Ändå. Jag njuter ofantligt framför allt av Nattens drottning som sjungs av Erika Miklósa med den äran! Detta är tydligen hennes paradroll och det märks.

Hennes scenkostym (som tyvärr inte syns i klippet ovan) för i varje fall  mina tankar till en annan sångare, nämligen Diva i filmen Femte elementet:

Över huvud taget är det mycket humor i kostymerna den här uppsättningen, de är verkligen genomarbetade. Förutom Taminos och Paminas vars dräkter är lika ointressanta som de är som karaktärer i operan, faktiskt.

En annan fining i uppsättning är Papageno (Carl Ackerfeldt). Han är som en Puck-wannabe och spelar ut och sjunger ut, alldeles förträffligt.

Applåderna är mycket mycket varma när vi efter nästan tre timmars föreställning (väl långt) ska lämna mitt nostalgibygge. Speciellt varma när ungerska Erika, Nattens drottning på mer än ett sätt, stiger fram och bugar.

Andra bloggar om: , , ,

Publicerat i Konst och kultur | 4 kommentarer